Jag äger papper stämplade av Försvarsmakten. De finns i en pärm, de finns i kuvert. Papper som speglar en del av mitt förflutna, av vad jag en gång valde. Tog ställning och vad en nu kan tänkas vilja kalla det för.

Vi diskuterar det flitigt just nu – ”viljan i att göra godhet”.
Var gränserna går, av sitt eget skydd för att skydda andra. Och allra främst, hjälpa. En solig torsdag mitt i sommaren i en park diskuterar jag döden. Min egen död. Och hur den kan stå sig mot just det här, ”viljan i att göra godhet”. För många är det surrealistiskt att prata om döden i allmänhet. Många har ännu inte skådat den. Att då, vid 24 års ålder sitta i en park och diskutera sin egen död når en dimension bortom ord att förklara det för den som inte förstår.

Jag har sett döden. Jag har hållit i döden, bokstavligt talat ja. Och om jag ska säga det rakt ut, ibland är döden min vardag. Och jag räds inte, långt därifrån. Kanske finns det ibland ögonblick när jag känner mig som mest levande i den skarpa kontrasten när jag levande står mitt framför döden.

I ”viljan i att göra godhet” räds jag inte min egen död. Istället räds jag att inte hinna innan jag dör. Döden i sig har jag så många gånger sett vacker och fridfull. Men i rädslan för att inte hinna finns ”viljan i att göra godhet”. För min frids skull.

Förklaringarna är krångliga och oförståelsen är oundviklig för de som aldrig varit där. Men när allting kommer omkring så är det enkelt. De papper jag äger stämplade av Försvarsmakten handlar om en enda sak.

Viljan i att göra godhet, för dem som behöver.

Att jag under mitt liv kanske bidrar med vad jag kan till en bättre värld. Jag, du, ni och vi. Det är ett liv var, där finns inga andra chanser eller katternas sju liv. Nej. Ett liv. I de krångliga förklaringarna och oförståelsen, ställ dig frågan,

Lever du, eller existerar du?

IMG_6348

Read more

IMG_5990

”Jag sitter uppkrupen i soffan, mitt huvud vilar mot hans bröst och tårar rinner från mina ögon.”

Det tar tid. Att laga en kropp och själ som slagits i spillror. Som har glömt bort sig själv. Som har stångat sitt huvud blodigt och som har låtit hjärtat slå i en takt utan rytm. Det tar tid att hitta tillbaka till de djupa andetagen igen. Och framförallt, det tar tid att hitta tillbaka till livets kärna.

Månaderna går sedan min kropp slog bakut och min själ kapsejsade. Ibland känns det som en evighet sedan jag satt där hos läkaren. I ögonblick minns jag, likt påminnelser av att aldrig vända tillbaka dit. För det mesta skrattar jag igen, och ler. Tillsammans med livet.

Hur mycket det här än är en inre resa för mig, att hitta mig igen, så hade jag aldrig och kommer jag aldrig klara det helt på egen hand. Jag behöver den där varma famnen att landa i, fingrarna som torkar mina tårar och handen att hålla i. Under den här resan hit idag har jag aldrig varit själv. Förutom min familj, jag är ingen utan er. Har vänner och släkt stått vid min sida. Delat med sig av er visdom och gett mig mer kärlek än jag har ord för att beskriva. Jag är priviligerad. Tack.

Kanske störst av allt. Om jag får rangordna. Är han. Han som stryker mig över ryggen, som tittar mig djupt i ögonen och uttalar orden ”Jag är orolig över dig” som gör avtryck i mig. Han som säger att det inte är någon brådska, att det får ta den tid det här kommer ta och kräva. Det finns inga ord eller gester stora nog för vad han gör och för vem han är.

Det tar tid. Att laga en kropp och själ som slagits i spillror. Som har glömt bort sig själv. Och det får ta tid. Men oavsett all tid i världen hade det aldrig gått att laga utan er som stått och står vid min sida. Aldrig utan er.

Tack.

Read more

IMG_0070

Det är en tuff vår som har passerat och gått över till sommar. Det är en sargad kropp som jag sakta men säkert lämnar bakom mig och åter ersätter med en stark, pigg och välmående kropp. Om jag räknar veckorna bakåt så är det inte särskilt längesedan jag låg i sängen och inte ville dra upp rullgardinen. Idrottsligt innefattar det ett brutet Vasalopp. Och jag minns hur den kändes, den sargade kroppen som var då.

Nu är juni här, det är åter varmt i de svenska vattnen och triathlonsäsongen drar igång. Det är dags att våga lita på den där kroppen. Som jag tidigare var så van att lita på. Och den som var så van att lyda vid mina kommandon. Vi ska samarbeta igen. Få det här att fungera.

Coach Björn säger sig inte vara orolig. Han tror på mig och min kropp. Coach Björn har aldrig tvivlat. Det är mycket av hans förtjänst att jag nu står här, med en kropp som kan och vill, som börjar känna sig stark. Igen.

Det är dags nu. Att få ihop det, jag och kroppen. I vattnet, på vägen och i löparskorna. Dags att prestera. Men främst av allt, det är dags att ha kul.

Read more

IMG_4048

Som idrottare är jag van att hantera smärta. Enligt vetenskapen är idrottare vana att hantera smärta som skulle krossa andra, fullständigt. Vi lever med en fysisk smärta i vår vardag som andra skulle bli medvetslösa av. Kanske var det därför jag kunde driva min kropp till sin yttersta bristningsgräns även mentalt. För som idrottare driver jag mig dagligen till det yttersta. I simbassängen, på landsvägen, i skogens trail.

Förr kunde jag ha dåligt samvete när jag missade träningspass, förr kunde jag klättra på väggarna efter en enda träningsfri dag. Sedan förändrades allt. Det var så den 10 april 2016. 36 dagar. Trettiosex dagar. Har det gått sedan mitt mentala nådde sin bristningsgräns och slog ut min kropp fysiskt och fullständigt för att få mig att förstå att botten nådd och genomträngd. Det har varit 36 lärorika dagar.

Första veckan tränade jag ingenting, klev knappt upp ur sängen. Efterföljande veckor tränade jag ibland, mest inte. Det fanns inget i mig. Ingen kraft, ingen ork. Jag var inte längre jag, kanske var det den främsta anledningen.

Jag vill inte, och vägrar, låta den sargade kroppen förstöra den här säsongen. Jag är mitt idrottande, mitt idrottande är jag. Det är idrotten som har tagit mig genom sorg, brustet hjärta, livet. Det var inte idrotten som sargade mig. Idrotten är och har alltid varit euforin i mitt liv. Träningstimmar, mjölksyra och XTERRA är viktigt för mig. Dels för mitt liv, dels för att återuppbygga mig.

Nu börjar jag återvända till mitt liv som idrottare. Jag vill inte skriva att jag börjar återvända till den jag var, för så kommer det aldrig bli. Så får det inte bli. Så, jag börjar återvända till mitt liv som idrottare i den bemärkelsen att jag åter använder pulsklocka, räknar timmar, hjärtslag, pratar tävlingar med Coach Björn och får pirr i magen av tanken på 13 augusti 2016.

Jag har saknat den fysiska smärtan som mjölksyra frambringar, saknat att kräkas av utmattning efter intervaller i Hammarbybacken.

Read more

IMG_4815-1

Har tänkt på det. Hur mycket tårar kan innehålla, och stå för. Dels den värkande smärtan som har bott i mitt bröst, men även och nu den glädjen och lyckan som börjar falla in. Likaså att tänka från morgon till kväll. Dels tankarna om hur kunde jag glömma mig själv, men även och nu framtiden och nuet, att känna vilja och drömmar.

Från att ibland inte ha velat dra upp rullgardinerna till att nu ibland ligga på gräset i Årstaviken och andas in syre, ända ner i magen. Och ibland om kvällarna tända ljus, rulla ut yogamattan på vardagsrumsgolvet och försöka slå undan allt vad som heter prestationsångest.

Vi, alla, jag. Vi måste bli snällare mot oss själva.

Jag lär, pratar med dem som vet. Som själva varit här.

Det kommer gå upp och ner, jag vet det. Men jag vet att för varje försök blir det fyra steg framåt och ett steg bakåt. En fördelning jag med enkelhet kan köpa. För det blir bättre. Efter de största, och även efter de minsta, av stormar så kommer ett lugn. Det är så naturen är funtad.

Och eftersom jag är en del av naturen..

Read more

Visste ni att man som 24 åring kunde bli utmattad och få det som en diagnos av en läkare?
Visste ni också att oavsett hur starkt psyket är och hur inpräntat det än är med ett ”duktig flicka”-beteende så är kroppen konstruerad så att den fysiskt kan säga ifrån?
Och visste ni att man som 24 åring kan skämmas över något sådant här?

För när man har sett värre så borde man ju bita ihop och kämpa på? Ung och fräsch, pigg och alert. Odödlig som man är när man är 24 år.

Jag fick feber och huvudvärk. Den värsta huvudvärken jag någonsin har haft. Huvudvärken var värre än när jag kraschlandade med huvudet i asfalten när cykelolyckan inträffade. Den här huvudvärken var värre. Och den här gången blev jag rädd för jag visste inte vad det berodde på.

Trodde jag.

Ni vet hur man brukar rekonstruera brottsplatser för att kunna lägga ihop pusselbitarna över vad som inträffat? Så gjorde jag under några dygn tillsammans med min familj. Och jag fick ett pussel av ett sargat inre som blivit nedkört i botten och som nu skrek på högsta frekvens för att försöka få mig att reagera. Månader av ”Ja, ja, ja, ja, ja”, ställa upp, finnas där, vara tillags. Där någonstans försvann jag.

Snart har tre veckor passerat sedan jag förstod. Reglerna är omskrivna. Huvudregeln är att jag inte får gå tillbaka till hur det var, livet för tre veckor sedan. Nu handlar det om nytt. Och att hitta mig igen. Från att ha vaknat om nätterna kallsvettig med hjärtklappning till att vakna lycklig och utvilad på morgonen. Jag försöker, jag strävar. Och för det mesta nu så lyckas jag. Men jag vet att jag inte är där helt, än. Jag vet att det kommer komma bakslag, och jag försöker acceptera att det måste få vara okej. Att det här inte får bli ännu en jakt på prestation, att vara bäst.

I det goda stunderna tänker jag att det här om något är början på resan vad det gäller ett ännu djupare fokus på insidan. För i det här finns inget alternativ, att än att jag måste hitta mig själv igen. Hon som vaknar med ett leende, som studsar upp ur sängen och som andas ända ner i magen.

IMG_4483

Read more