Men har ni personer i era liv som inte är familjemedlemmar men som ändå alltid ställer upp?

Jag pratar om personer som möter dig med ett leende tidigt på morgonen för ett flera timmar långt träningspass. Som skriker och peppar dig uppför slalombackar. Står vid din sida på gymmet och får dig att pressar gränser. Som hjälper dig upp när du ligger i diket och gråter av utmattning. Som hämtar dig när punkteringar avlöser varandra. Som mitt i natten berättar för dig att kärleken klarar allt. Som bjuder hem dig på middag när allt är upp och ner. Som tröstar och öppnar sin famn när oro avlöser rädsla. Som säger att idrotten inte alls är en meningslös hobby. Som ger dig klappar på axeln och fyller på ditt självförtroende när det är i botten.

De här personerna gör det här utan att vilja ha något tillbaka.

Att ha dem i sitt liv är få förunnat. Kanske kommer jag aldrig bli bäst och kunna ge lite tillbaka. Jag hoppas bara att dem vet vilken inverkan de har på mitt liv och inser hur betydelsefulla de är. Det finns inga ord som är tillräckliga, men: Tack. Tack för att ni är ni.

♥

Jag har fått lära känna fantastiska människor och fått vänskaper som jag redan nu vet är för evigt. All kunskap som jag har fått erfara och människor jag mött. Patienter, personal och atmosfären på Norrlands Universitetssjukhus kommer alltid vara en del av mig. Och det var där jag lärde mig att leva i nuet. Mellan hysteriska skrik av sorg, leenden efter att ha blivit utskriven, födsel och tomma blickar efter sjukdomsbesked bestämde jag mig för att leva nu. Alla träningspass på IKSU, det finns inga ord. Allt har utvecklat mig. Gjort mig starkare och fått mig att mogna. Det har varit 1,5 år av känslovågor där rädsla och saknad har blandats med lycka och glädje. Jag har gått dubbelvikt av skratt i de vita korridorerna och gråtit av maktlöshet på toaletter. Det har varit år av livet när det är som mest levande. Om 2 veckor tackar jag för mig. För allt jag varit med om, för att jag fick vara en del av en av de vackraste städerna. Umeå gjorde mig till en lyckligare människa och uppfyllde mina drömmar. Det kommer jag alltid vara evigt tacksam.

Umeå är staden där min eviga lycka började gro.

När jag sökte till Försvarsmakten handlade det inte om adrenalinkickar eller vapen. För mig var det en väg till vad jag ville uppnå i livet. När jag var yngre drömde jag om att jobba som volontär för Läkare Utan Gränser. Drömmen består men den fick en ny nyans. Istället är drömmen att åka på utlandstjänst med sjukvårdskompetens. För att kunna skydda oskyldiga, och mig själv. Det är dröm som vilar på grundfilosofin -
hopp om att världen en dag uppnår fred och en värld där alla är lika mycket värda

Jag kommer aldrig tro att vapen är lösningen på fred. Men jag kommer heller aldrig välja att inte försvara mig eller oskyldiga. Jag drömmer om en värld där alla är välkomna, där alla drömmar är tillåtna, där annorlunda är coolt och mod är beundransvärt. Det är vad jag kämpar för. Så länge vi kämpar kan morgondagen vara dagen då världen uppnår fred och alla människor är välkomna. Jag tror på kärlek och att dela med sig av tid och rum. Vi ser olika ut på utsidan men tar vi av oss kläder och hud ser vi alla likadana ut.

Att hjälpa genom att vara soldat är inte att stödja vapenindustrin eller krigets mörka krafter. Återigen, det handlar om att agera och våga stå upp för hoppet. För det är när omgivningen står handfallna bredvid utan hopp som världen går mot sitt slut. Så länge hoppet finns lever möjligheten om en bättre morgondag. Jag behåller hoppet för de som inte längre orkar hoppas. Hoppas för de som inte orkar hoppas idag så kanske de orkar hoppas imorgon, tillsammans med mig och dig. Tillsammans skapar vi en bättre värld. Jag slutar aldrig hoppas.

Förmiddagens pass var löpning i slalombacke. Igår när jag gick och la mig kändes träningsvärken i låren, vaderna, bröstet, ryggen och axlarna. När jag kurade ihop mig kunde jag känna träningsvärken strama i magen. Och när jag vaknade i morse fanns ingen längtan efter att ge sig ut. Helst hade jag suttit i soffan med frukosten uppdukad i flera timmar. Men jag städade, plockade undan och lät mig inspireras av klipp på Youtube. Sedan bytte jag om.

Den första intervallen satte ribban på hur passet skulle bli. Har man klarat en uppför så klarar man fler. Efter tredje satte jag mig i backen, njöt av utsikten och lät svetten rinna nerför ansiktet. Efter femte stod jag böjd över mig själv och kippade efter syre. Efter den tionde sprang jag nerför med lätta steg. Ja, lätta. För att jag valde bort soffan, tog mig till slalombacken och vann. Det är inte de bra passen som gör mig bäst, det är de sämsta passen när jag tillslut ändå överträffar mig själv som banar vägen till att jag blir bäst. Av alla.

Intervaller i slalombacke, fartpass, korta och långa intervaller, tröskelpass. Distanspass. 

Det är en salig blandning av pass nu. Pulser som ska hållas, farter som ska pressas. Det är en spännande värld och en utmaning. Nu  handlar det dessutom om att klocka bra tider. Därmed kommer ingredienserna press, förväntningar och krav in i leken. Jag jagar tider och farter precis som jag älskar att göra på cykeln. Det är väl bara den där lilla petitessen, löpningen går långtifrån lika fort som det gör att cykla. Men allt har sin tjusning.

Även löpning.
Och om inte alltför många dagar är det dax för mig att springa fortare än jag någonsin har gjort. Kanske kommer ni vara på plats och se mig göra entré i en ny värld där tider är allt som spelar roll?

Regnet smattrade mot asfalten när jag gav mig ut. Umeå har skiftat i gråa nyanser idag. Men det stoppade mig inte. Nerför backen, under broarna och ut på fältet. Jag stannade till vid foten på slalombacken och tittade upp. Därnere kändes det nästintill omöjligt. 5 stycken på maxfart. Det var de orden som ekade i huvudet när jag stod och tittade upp. Men så tog jag fart, zick zackade mig upp och med syrebrist i kroppen nådde jag toppen. Vid första intervallen tillät jag mig att ta några andetag på toppen. Vyn som mötte mig var magnifik. Det var värt intervallen upp med mjölksyra till öronen. Och så var det de resterande fyra gångerna. När jag var på väg ner kom suget att springa upp. Jag ville se det där magiska igen. Och igen.

”Life is like riding a bicycle, in order to keep your balance
you must keep moving”      ♥

Precis så är det att cykla. Känslan av friheten och kärleken. Frihet för att jag har världen framför mina fötter, dit jag vill, dit kan jag ta mig. Kärleken för att cyklingen gör mig komplett. Farten, vinden och arbetande muskler skapar fullständig lycka i min kropp.

Sedan i höstas har jag simmat, cyklat, sprungit och gymmat. Jag har omgett mig med människor jag älskar och fokuserat på lycka. Jag har levt i nuet och känt glädje. Livet och jag har dansat i takt. Träningspassen har genomförts med hängivenhet. Ingenting har lämnats åt slumpen och jag har valt med hjärtat.

Men jag är rädd för att misslyckas. Att bytet som en gång var för min skull ska bli mitt fall. Kanske har jag missat någon viktig detalj som kommer vara avgörande vid mållinjen. Jag har visualiserat ögonblicket biljoner gånger. På träningspass, promenader, i nattens drömmar och när jag har lagat mat på kvällarna. Jag vinner alltid. Men så kommer tanken. Kanske har jag gjort allt fel. När det väl gäller kommer magplasket svida, benen vara slut och orken borta. Kanske skulle jag ha tränat mer, vilat mindre eller ätit annorlunda. Sovit mer eller pressat mig oftare. Jag kan vinna biljoner gånger i huvudet, men vad som sker när det gäller är upp till livet att visa. Tills dess kan jag bara göra mitt bästa. Gå all in nu och tro på hans ord: ”Du är alltid bäst i mina ögon”.

Milen trillade in. Jag hade tryck i benen och medvinden hjälpte till. Förbi Tomtebo, ut mot Innertavle. Mot Norrfjärden. Uppåt längs kusten. Havet och solen. Det glittrade spektakulärt. Vattenflaskan var bortglömd så efter 6mil vände jag. Förbi Tomterna. Mot Sävar och längs E4:an. Tillbaka mot stan. Snurrade genom några rondeller och sista backen. In på gården och summering av passet. Det blev 12,4mil.

Under milen längs kusten förstod jag det som jag har haft svårt att förstå. Hur man frivilligt kan bosätta sig högt upp i norr. Men där och då. När havet och solen mötte varandra fanns ingen tvivel. Om omständigheterna hade varit annorlunda hade jag utan tvekan bosatt mig där. Jag gläder mig åt tiden jag har i norr och åt alla upptäcktsfärder jag ska på innan det är dax att skriva sista meningen på det här kapitlet.

]]> http://www.matildamodigh.com/sol-spektakulart-solbranna-savar-slut/feed/ 0 http://www.matildamodigh.com/you-are-never-given-a-wish-without-being-given-the-power-to-make-it-come-true/ http://www.matildamodigh.com/you-are-never-given-a-wish-without-being-given-the-power-to-make-it-come-true/#comments Wed, 01 May 2013 17:05:20 +0000 admin http://www.matildamodigh.com/?p=10733 Om jag hade varit superhjälte.

Då hade jag lagat dig. Plåstrat om dina sår och trollat bort dina ärr.
När nattens mörker kommer brukar jag önska att jag fick de där
superkrafterna. För om jag önskar tillräckligt mycket så kanske de
finns där när jag vaknar en morgon…

Jag ville krossa min kropp sönder och samman. Springa tills benen inte bar längre. Jag ville känna smärtan och hur plågan blossade upp inom mig. Smärtans kraftfulla grepp om mina muskler. Jag ville att mitt hjärta skulle slå så hårt att jag nästan skulle tappa andan. Helst ville jag falla ihop i en hög och gråta. Av hur smärtan plågade min kropp.

Så.

Jag jagade kilometer efter kilometer i ett rasande tempo. Efter 5km satt jag där på stenen. Eller snarare låg över mig själv. Mitt hjärta höll på att slå sig ur bröstet och jag grät. Smärtan var där. Mina muskler plågades och lungorna krampade efter syre. Det var levande, häpnadsväckande och magiskt. Precis som jag hade önskat.