Inte utan er

IMG_5990

”Jag sitter uppkrupen i soffan, mitt huvud vilar mot hans bröst och tårar rinner från mina ögon.”

Det tar tid. Att laga en kropp och själ som slagits i spillror. Som har glömt bort sig själv. Som har stångat sitt huvud blodigt och som har låtit hjärtat slå i en takt utan rytm. Det tar tid att hitta tillbaka till de djupa andetagen igen. Och framförallt, det tar tid att hitta tillbaka till livets kärna.

Månaderna går sedan min kropp slog bakut och min själ kapsejsade. Ibland känns det som en evighet sedan jag satt där hos läkaren. I ögonblick minns jag, likt påminnelser av att aldrig vända tillbaka dit. För det mesta skrattar jag igen, och ler. Tillsammans med livet.

Hur mycket det här än är en inre resa för mig, att hitta mig igen, så hade jag aldrig och kommer jag aldrig klara det helt på egen hand. Jag behöver den där varma famnen att landa i, fingrarna som torkar mina tårar och handen att hålla i. Under den här resan hit idag har jag aldrig varit själv. Förutom min familj, jag är ingen utan er. Har vänner och släkt stått vid min sida. Delat med sig av er visdom och gett mig mer kärlek än jag har ord för att beskriva. Jag är priviligerad. Tack.

Kanske störst av allt. Om jag får rangordna. Är han. Han som stryker mig över ryggen, som tittar mig djupt i ögonen och uttalar orden ”Jag är orolig över dig” som gör avtryck i mig. Han som säger att det inte är någon brådska, att det får ta den tid det här kommer ta och kräva. Det finns inga ord eller gester stora nog för vad han gör och för vem han är.

Det tar tid. Att laga en kropp och själ som slagits i spillror. Som har glömt bort sig själv. Och det får ta tid. Men oavsett all tid i världen hade det aldrig gått att laga utan er som stått och står vid min sida. Aldrig utan er.

Tack.

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*