Jag hamnade på Maui

img_9512

Den 15 oktober kl. 8.45 lyfte planet mot London som blev till ett plan mot Los Angeles som blev till ett plan mot Kahului, Maui. Kl. 20.08 lokal tid var det touch down. Jag landade i ett totalt paradis.

Maui bjöd på oslagbar natur, fantastiska människor som alltid bar ett leende på läpparna och hade nära till både ”Aloha” och ”Mahalo”. Jag avnjöt fantastiska grönsaker och frukter, min kropp lapade solens C-vitamin och jag fann ett lugn som endast gick att finna i denna del av världen.

Men. Jag åkte till Maui med ett syfte.

Att delta i en av världens hårdaste tävlingar. XTERRA. Tidigt en morgon avnjöt jag frukost på balkongen och kunde känna hur fjärilarna flög runt i min mage. På sängen låg tävlingsdräkten redo, lika så nummerlappen. Det var dags för mig att ta mig an en av världens hårdaste terrängbanor. Påklädd och klar tog vi en taxi till tävlingsområdet. Jag insöp miljön, stämningen, var full av förväntan. Min kropp kändes bra, vädret var bra. Klockan var nu 8 på morgonen, jag kunde känna brisen från havet och hann tänka att det här kommer nog inte bli en sådan varm dag. En timme senare gick startskottet.

Det kom att bli en av de värsta tävlingarna, hittills. Desto längre upp vi kom desto längre bort från havets brist och desto närmre solen. Vid vätskedepåerna hällde jag två koppar över huvudet och en svepte jag i hopp om att de skulle svalka mig. Andetagen in och ut var lika varma. Musklerna krampade och jag ville sätta mig ner, ge upp.

Lungorna krampade efter syre. Hjärnan gick en hård fight mot kroppen. Att vilja och inte vilja. Det gick upp, upp, upp. Sedan ner, i en slirig lervälling. Jag hade lera på benen, i skorna, på näsan. När jag sprang genom de små forsarna ilade det av kyla genom min kropp och istället för en skön känsla uppenbarade sig en nedkylningschock. Jag grät. Av smärta. Jag ville hem, ta första bästa flyg hem.

Till sist hörde jag havets vågor. Och där. Där kom en vindpust av svalka. Jag ökade tempot. Framåt. Fortsätt. De sista 250m var löpning på stranden. I sand. Som sög ner benen och fötterna djupt ner. Som att springa på en myr av sand. Men där framme, där vid svängen upp mot målrakan såg jag min fantastiska vän Malin, hon viftade och hejade.

När jag sprang längs målrakan, en allé av världens flaggor hörde jag publikens jubel. Jag gjorde high fives och jag log. Det största leenden jag någonsin haft under en tävling. Över mållinjen kom jag. Som kanske en av de lyckligaste versionerna av mig.

Processed with VSCO with c1 preset

One Comment, RSS

  1. Angelica Andersson december 19 @ 21:37

    Du är grym ❤️

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*