”Jag kommer påpeka vänligt men bestämt”

Processed with VSCO with f2 preset

Månaderna går. Den sargade kroppen känns allt oftare som ett minne blott.

Jag ger mig tid nu. Simmar, yogar, skrattar, cyklar, älskar, springer, ler. Däremellan jobbar jag i de vita korridorerna och samlar lite högskolepoäng på universitetet. Det finns fortfarande dagar då kalendern är fulltecknad, det finns fortfarande dagar då jag är på jobbet på övertid. Men det råder en inre balans som inte fanns förut. Och framförallt, jag lyssnar på min kropp.

Egentligen vet jag inte var det gick fel. Jag vet att den alldeles för fulltecknade kalendern under 10 månader ledde till att den sargade kroppen sa ifrån. Men jag vet inte hur jag hamnade där, hur jag kunde glömma bort mig själv.

Ibland håller jag på att ta ett snedsteg.

Jag vet att min vilja till prestation och ”duktig flicka”-beteende öppnade upp för den alldeles för fulltecknade kalendern. Och att jag inte kunde säga nej. Jag vet att prestationsångesten som bott i mitt bröst sedan jag var liten var bidragande.

Jag vet att invanda beteenden är svåra att bli kvitt, fort. Och jag är rädd. Rädd för att glömma och hamna där igen, med hjärta som rusar, kallsvettig och andetagen i bröstet. Men löftet finns där som en påminnelse. Att det aldrig mer få bli som det blev. Och han säger att han vänligt men bestämt kommer säga till mig om jag tar ett snedsteg.

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*