IMG_0070

Det är en tuff vår som har passerat och gått över till sommar. Det är en sargad kropp som jag sakta men säkert lämnar bakom mig och åter ersätter med en stark, pigg och välmående kropp. Om jag räknar veckorna bakåt så är det inte särskilt längesedan jag låg i sängen och inte ville dra upp rullgardinen. Idrottsligt innefattar det ett brutet Vasalopp. Och jag minns hur den kändes, den sargade kroppen som var då.

Nu är juni här, det är åter varmt i de svenska vattnen och triathlonsäsongen drar igång. Det är dags att våga lita på den där kroppen. Som jag tidigare var så van att lita på. Och den som var så van att lyda vid mina kommandon. Vi ska samarbeta igen. Få det här att fungera.

Coach Björn säger sig inte vara orolig. Han tror på mig och min kropp. Coach Björn har aldrig tvivlat. Det är mycket av hans förtjänst att jag nu står här, med en kropp som kan och vill, som börjar känna sig stark. Igen.

Det är dags nu. Att få ihop det, jag och kroppen. I vattnet, på vägen och i löparskorna. Dags att prestera. Men främst av allt, det är dags att ha kul.

Read more

IMG_4048

Som idrottare är jag van att hantera smärta. Enligt vetenskapen är idrottare vana att hantera smärta som skulle krossa andra, fullständigt. Vi lever med en fysisk smärta i vår vardag som andra skulle bli medvetslösa av. Kanske var det därför jag kunde driva min kropp till sin yttersta bristningsgräns även mentalt. För som idrottare driver jag mig dagligen till det yttersta. I simbassängen, på landsvägen, i skogens trail.

Förr kunde jag ha dåligt samvete när jag missade träningspass, förr kunde jag klättra på väggarna efter en enda träningsfri dag. Sedan förändrades allt. Det var så den 10 april 2016. 36 dagar. Trettiosex dagar. Har det gått sedan mitt mentala nådde sin bristningsgräns och slog ut min kropp fysiskt och fullständigt för att få mig att förstå att botten nådd och genomträngd. Det har varit 36 lärorika dagar.

Första veckan tränade jag ingenting, klev knappt upp ur sängen. Efterföljande veckor tränade jag ibland, mest inte. Det fanns inget i mig. Ingen kraft, ingen ork. Jag var inte längre jag, kanske var det den främsta anledningen.

Jag vill inte, och vägrar, låta den sargade kroppen förstöra den här säsongen. Jag är mitt idrottande, mitt idrottande är jag. Det är idrotten som har tagit mig genom sorg, brustet hjärta, livet. Det var inte idrotten som sargade mig. Idrotten är och har alltid varit euforin i mitt liv. Träningstimmar, mjölksyra och XTERRA är viktigt för mig. Dels för mitt liv, dels för att återuppbygga mig.

Nu börjar jag återvända till mitt liv som idrottare. Jag vill inte skriva att jag börjar återvända till den jag var, för så kommer det aldrig bli. Så får det inte bli. Så, jag börjar återvända till mitt liv som idrottare i den bemärkelsen att jag åter använder pulsklocka, räknar timmar, hjärtslag, pratar tävlingar med Coach Björn och får pirr i magen av tanken på 13 augusti 2016.

Jag har saknat den fysiska smärtan som mjölksyra frambringar, saknat att kräkas av utmattning efter intervaller i Hammarbybacken.

Read more

IMG_4815-1

Har tänkt på det. Hur mycket tårar kan innehålla, och stå för. Dels den värkande smärtan som har bott i mitt bröst, men även och nu den glädjen och lyckan som börjar falla in. Likaså att tänka från morgon till kväll. Dels tankarna om hur kunde jag glömma mig själv, men även och nu framtiden och nuet, att känna vilja och drömmar.

Från att ibland inte ha velat dra upp rullgardinerna till att nu ibland ligga på gräset i Årstaviken och andas in syre, ända ner i magen. Och ibland om kvällarna tända ljus, rulla ut yogamattan på vardagsrumsgolvet och försöka slå undan allt vad som heter prestationsångest.

Vi, alla, jag. Vi måste bli snällare mot oss själva.

Jag lär, pratar med dem som vet. Som själva varit här.

Det kommer gå upp och ner, jag vet det. Men jag vet att för varje försök blir det fyra steg framåt och ett steg bakåt. En fördelning jag med enkelhet kan köpa. För det blir bättre. Efter de största, och även efter de minsta, av stormar så kommer ett lugn. Det är så naturen är funtad.

Och eftersom jag är en del av naturen..

Read more

Visste ni att man som 24 åring kunde bli utmattad och få det som en diagnos av en läkare?
Visste ni också att oavsett hur starkt psyket är och hur inpräntat det än är med ett ”duktig flicka”-beteende så är kroppen konstruerad så att den fysiskt kan säga ifrån?
Och visste ni att man som 24 åring kan skämmas över något sådant här?

För när man har sett värre så borde man ju bita ihop och kämpa på? Ung och fräsch, pigg och alert. Odödlig som man är när man är 24 år.

Jag fick feber och huvudvärk. Den värsta huvudvärken jag någonsin har haft. Huvudvärken var värre än när jag kraschlandade med huvudet i asfalten när cykelolyckan inträffade. Den här huvudvärken var värre. Och den här gången blev jag rädd för jag visste inte vad det berodde på.

Trodde jag.

Ni vet hur man brukar rekonstruera brottsplatser för att kunna lägga ihop pusselbitarna över vad som inträffat? Så gjorde jag under några dygn tillsammans med min familj. Och jag fick ett pussel av ett sargat inre som blivit nedkört i botten och som nu skrek på högsta frekvens för att försöka få mig att reagera. Månader av ”Ja, ja, ja, ja, ja”, ställa upp, finnas där, vara tillags. Där någonstans försvann jag.

Snart har tre veckor passerat sedan jag förstod. Reglerna är omskrivna. Huvudregeln är att jag inte får gå tillbaka till hur det var, livet för tre veckor sedan. Nu handlar det om nytt. Och att hitta mig igen. Från att ha vaknat om nätterna kallsvettig med hjärtklappning till att vakna lycklig och utvilad på morgonen. Jag försöker, jag strävar. Och för det mesta nu så lyckas jag. Men jag vet att jag inte är där helt, än. Jag vet att det kommer komma bakslag, och jag försöker acceptera att det måste få vara okej. Att det här inte får bli ännu en jakt på prestation, att vara bäst.

I det goda stunderna tänker jag att det här om något är början på resan vad det gäller ett ännu djupare fokus på insidan. För i det här finns inget alternativ, att än att jag måste hitta mig själv igen. Hon som vaknar med ett leende, som studsar upp ur sängen och som andas ända ner i magen.

IMG_4483

Read more

IMG_4428

Vid årsskiftet skrev jag, och sa jag, att 2016 ska bli året då det blir ännu djupare fokus på insidan. Knappt hade en månad gått innan det revs upp. Allt ställdes på sned x flera och jag tappade greppet. Jag tappade mig själv, glömde bort har min närmsta omgivning sagt. Jag har slitit för att få vardagen att gå ihop, vara tillgänglig och tillags, ställa upp.

På det sättet lät jag februari passera, likaså mars. Nu, några dagar in i april säger kroppen stopp. På riktigt. I fredags när jag satt på Arlanda började jag lägga ihop pusselbitarna, väl uppe i luften föll bitarna på plats. Hittills har det inte spelat någon roll hur många högskolepoäng jag har i medicinsk kunskap. Jag har ju ändå lyckats glömma bort mig. Men där uppe i luften, bland molnen, i kabinens skiftande tryck, kunde jag för första gången applicera mina medicinska kunskaper på mig själv.

Jag mår inte bra.

Jag är van att motarbeta smärta, som idrottare. Jag tål stora mängder stress och har ett nästintill oändligt tålamod. Som idrottare har jag lärt mig att tänka bort, blunda, förneka. Hur skulle jag annars kunna vinna kampen mot smärtan, mot laktatet? De senaste månaderna har jag applicerat samma beteende i vardagen, för att få ihop vardagen. Nu sitter jag med en sargad fysisk kropp, en spegel av en insida som glömts bort. Som min omgivning kallar det.

Det kan inte fortsätta såhär. Min omgivning har skrikit i två månader. Jag har inte lyssnat. Nu måste jag lyssna. Jag har inget annat val.

Read more

IMG_3949

När en ny säsong bestäms och skrivs ner, när anmälningarna är gjorda och säsongsstart är allt som saknas känns det som en mindre evighet innan det är dags.

Det är här jag befinner mig. För idag blev det klart vilka tävlingar jag kommer göra. Förutom triathlontävlingar finns det rena sim-, cykel- och löptävlingar. Coach Björn vill ha korta och snabba tävlingar, vill att det enbart ska gynna XTERRA. Inte stjälpa. Att Vansbrosimningen, Vätternrundan och Lidingöloppet finns med är mitt val. När Vätternrundan går av stapeln är det nästan två månader kvar till XTERRA. Och när Lidingöloppet är har kvaltävlingarna för XTERRA redan genomförts.

2 april gör jag säsongsdebut. På hemmaplan. En löptävling startar min resa mot huvudmålet 13 augusti och startar min säsong 2016.

Jag är otålig och längtar. Vill sätta nummerlappen på bröstet och låta min kropp få utlopp. Pressa bortom gränserna.

13 augusti är huvudmålet, XTERRA Sweden. Ett SM i triathlon offroad på olympisk distans. Ett VM kval till världsmästerskapen i triathlon offroad.

Med spänning räknar jag ner till säsongsdebut. Coach Björn lovar att han kommer skrika sig hes. Jag lovar att jag kommer göra vad som krävs, och lite till. Det här är min hemmaplan, triathlon kan jag. Nu handlar det om att hålla glädjen högt, att våga och göra det jag älskar. Att pressa mig och låta mantrat ”Hellre dö än att ge upp” gå på repeat.

Häng med mig under säsong 2016!

Klicka här så kommer du till tävlingsprogrammet

Read more