Mitt mantra som idrottare har alltid varit: ”Hellre dö än att ge upp”. Förra året kostade det mig en knäskada. Då fortsatte jag springa och ignorerade smärtan som skrek. I maj 2012 kostade det mig en mental svacka jag aldrig trodde att jag skulle ta mig upp från. Då hade jag under vintern och hösten dagligen spenderat 3-4 timmar på en trainer, inomhus.

Det som inträffade förra året med en knäskada ändrade på mycket. Jag bytte coach, jag flyttade hem och jag bytte distans. Knäskadan fick mig att omvärdera och min nya coach fick mig prioritera.

Målet är tydligt för säsong 2016, att vara en del av XTERRA cirkusen och tävla för placeringar. Coach Björn har varit tydlig, det handlar om glädje och att prioritera. Vasaloppet var inget han gillade, inget han kommenterade. Inte mer än att jag själv fick sköta den träningen.

Länge kändes Vasaloppet som en given del. Jag tänkte att lite skidor skulle göra gott, variation. Konditionsträning som det är skulle det inte påverka den övriga säsongen. Så jag åkte till Sälen, startade och 24 kilometer in ville jag inte. Den här gången var det inte min kropp som skrek av smärta. Det var mitt psyke. För varje stavtag, för varje stakning skrek mitt psyke ”sluta”. Så jag började dividera med mig själv. Lite till, till nästa träd, till nästa skylt, till nästa nedförsbacke, till nästa.. och så fortsatte det. Tills det inte höll längre.

Och jag bröt för första gången ett lopp.

Jag kan se det från två håll. Att jag skulle ha lyssnat på coach Björn och aldrig ha startat. Att jag för första gången under min idrottskarriär gjorde ett av de mest kloka besluten. Och då inte ens i en idrott som är min. Men saken är den, innan coach Björn och jag blev ett team hade jag sett det som ett nederlag, att bryta. Och en stor del av mig gjorde så även i måndags. Men en annan del, som sakta blir större och större, tar med mig erfarenheten. Jag vågade lyssna på mig. För saken är den, ingen idrottare är omänsklig. Vi är mänskliga allihopa, det glöms bara lätt bort i jakten på vinster och placeringar.

Såhär, två dagar senare är jag stolt över att jag vågade. Vågade vara mänsklig i den annars så hårda idrottsvärlden.

IMG_3942

Read more

IMG_3761

Om mindre än två dygn knyter jag på mig nummerlappen, klickar i pjäxorna och beger mig ut i skidspår dragna 90 kilometer. Det vankas Vasaloppet och inledningen på En Svensk Klassiker.

Längdskidor ingår inte i triathlon. Hur man än vrider och vänder på det ingår inte längdskidor. Simning, cykling och löpning är det som utformar en triathlon. Coach Björn är bestämd med att det är så. När vi i höstas satte oss ner och gjorde upp den definitiva planen för säsong 2016 vågade jag efter lite om och men berätta det här med En Svensk Klassiker. Det togs inte emot med jubel, snarare tystnad och fortsatt prat om crawlteknik, Premiärmilen, Xterra och slutligen Maui.

Resultatet av det här med Vasaloppet mitt i säsong 2016 har blivit att jag har fått stoppa in skidträningen själv. Coach Björn har hellre sett att Vasaloppet varit slut innan det ens hunnit påbörjats.

Om mindre än två dygn går startskottet och jag ska skida 90 kilometer. Coach Björn har en bestämd åsikt om de 90 kilometerna, sist vi pratade om Vasaloppet sa han: ”Du ska se det som ett distanspass i träningsprogrammet”.

Read more

IMG_3988

Om 36 dagar påbörjar jag En Svensk Klassiker. Med stor rädsla och ödmjukhet står jag inför en ny värld. För det är vad En Svensk Klassiker är för mig. Alltid har mitt idrottande handlat om prestation, jakt på träningstimmar, jakt efter bättre tider. Men En Svensk Klassiker är prestationsfri. Ingen press, ingen jakt. Den är inte ens en del av min och Coach Björns planering.

Egentligen skulle det här med En Svensk Klassiker vara något jag gav mig själv i 40 års present. Ett lämpligt åtagande när 40 årskrisen skulle komma att tränga på. Det var tanken. Om jag ens någonsin skulle göra En Svensk Klassiker.

Sedan kom Malin, för snart 4 år sedan kom hon in i mitt liv. En vän så mycket mer än vad ord kan beskriva. När jag har jagat tider har hon jympat på Friskis&Svettis och delat med sig av sin träningsglädje till andra. När jag har sprungit i snöstormar har hon sagt att det är helt OK att vila på soffan med en bra bok och dricka ett gott te. Hon har under de här 4 åren varit en trygghet för mig, delat både glädje och sorg. Och En Svensk Klassiker är hennes påfund. Hon som har tjatat, hon som har bett mig. Och om någon skulle få igenom det så var det hon.

Om 36 dagar träder jag in i en ny värld. Malin lovar att det kommer bli ett oförglömligt äventyr, jag tror också det. Allting känns bara så ovant.

Read more

FullSizeRender

Coach Björn och jag har pratat. Om det där som han säger är så viktigt. Helheten. Att våga ta det försiktigt. Att inte få tunnelseende och enbart se träningen, säsongen 2016. Coach Björn är han som trycker på att jag måste förstå att det finns en helhet i livet. Där allt ska rymmas.

Jag är rastlös funtad som människa. Vill nu, kan inte vänta. Vill att säsongen ska ha börja. Helst redan igår. Men det är först 29 februari som jag ställer mig på startlinjen, då för Öppet Spår Vasaloppet. Jag vet inte ens om det räknas. Så egentligen är det inte förrän 2 april på Djurgården här i Stockholm som allvaret börjar närma sig, och inte ens då egentligen. Allvaret kommer 13 augusti i Hellas. Då är det rastlösa förbi. Då är nummerlappen på och glädjedepåerna mer än välfyllda.

Jobbet i de vita korridorerna, där jag spenderar många timmar av min vakna tid har krävt att jag även spenderat en hel del nätter där. Vaken, det är ju en del av jobbet. Men min kropp fungerar inte då. Eller den fungerar när jag är där, men att sedan på något lustigt sätt försöka ta igen och ställa om och komma i fas igen. De delarna har inte fungerat, i mer än 7 månader. Det har påverkat träningen, och mig fysiskt.

I januari är det uppbyggnadsfas enligt Coach Björn. Ingen brådska. Han påstår att jag kan, att jag är stark. Jag lyssnar på honom. Försöker i varje fall. Och intalar mig själv att till 13 augusti i Hellas är det lång tid. Många träningspass som ska avverkas, ytterligare ett redan imorgon bitti. Coach Björn är den bästa coach jag kunnat få.

Read more

IMG_3120

Jag blir märkbart rörd vid tanken på att 2015 har passerat och att 2016 har kommit. Och inletts. Det var så mycket som hände, förra året. Och jag har nästan lite svårt att förstå att det är över, slut. Så många kapitel avslutades. Så många nya påbörjades.

Det blev ingen årssummering över vad som hänt 2015, upplevelserna är många och tar mig från Umeå, Stavanger, Stockholm, Köpenhamn och hela vägen ner till en ö utanför den afrikanska västkusten. Resorna var många precis som under 2014. Men kanske är ändå den inre resan den som varit störst. Pusselbitar som tagits bort, de som skavt. Pusselbitar som lagts till, de som känns som handgjorda för mig.

Jag vill minnas att jag lovade mig själv att 2015 skulle bli en inre resa. Där jag skulle lära mig att le från insidan till utsidan. Att polerade ytor inte behöver vara polerade och där det är okej att skrapmärken finns. Ärr har vi alla.

Året som nu har påbörjats kommer bli ett år där jag fortsätter min inre resa. Och där jag utvecklas som idrottare. Coach Björn och jag har en plan, både för insidan och utsidan.

Read more

IMG_2576

Ack så naturligt. Livets fullkomlighet. I det stora och i det lilla.
I kärnan av livet.
Det vi alla vet men ej aldrig kan förutse.

Det har gått över en månad sedan jag uppdaterade här. Berättade om säsong 2016. Tanken var att jag skulle ge en uppdatering om hur det går, med planen som jag och Coach Björn har gjort upp. Om hur mycket jag längtar efter att få stå på startlinjen i februari ända till september.

Men livet kom emellan.

Vi föds och vi dör. Det är allt vi någonsin kommer veta om livet. Däremellan finns drömmar och mål, förhoppningar och strävan. Men där finns ingen säkerhet, inget givet eller gjutet. Från dagen vi föds till dagen vi dör kan minuterna vara få eller nästintill evighets långa. Nästan så vi tror på att evigheten existerar. Men så kommer livets verklighet ikapp. Och tron om evighet suddas ut. Som när någon plötsligt tar sitt sista andetag.

Jag tänker på säsong 2016. Hur sprakande och levande den är. Coach Björn säger att han längtar. Då kan man ju ana hur mycket jag längtar och ser framemot att det ska börja. Triathlon är en livsmätning för mig. När jag tränar känner jag fysiskt hur mitt hjärta slår. Och jag lever. För varje minut som den fysiologiska ansträngningen tvingar mig att ta ett nytt andetag. Då lever jag.

Read more