Xterra

Säsong 2015 går mot sitt slut och för några veckor sedan planerades säsong 2016. Coach Björn och jag har ett tydligt huvudmål och tre spännande delmål. Allt involverar XTERRA Nordic cirkusen som tar plats i Danmark och Sverige.

XTERRA Aarhus 12 juni
XTERRA Sweden 13 augusti (Kval till World Championships Maui)
XTERRA Denmark 4 september (Kval till World Championships Maui)

Det kommer bli en rolig säsong med lite löptävlingar och mountain bike lopp på agendan förutom XTERRA. Och planeringen baseras på glädje och att idrott för mig alltid har och alltid kommer förknippas med lycka. Men först ska jag avsluta säsong 2015 storstilat, ha lite vila och sedan ta sats mot 2016.

Välkommen att följa med på resan!

Read more

Många har frågat vilken tid jag fick i Stavanger. Men för första gången i mitt liv, ja det var faktiskt så, sprang jag inte för tider eller placeringar. Istället handlade det om att försöka hitta tillbaka till glädjen.

Glädjen försvann när jag skadade mig under Göteborgsvarvet.

Mitt idrottande har sedan jag började som liten varit resultatinriktat. Jag har mig själv att skylla. Slaviskt har jag skrivit upp tider, räknat placeringar. Inget annat har varit värdefullt. Och visst har det gett mig glädje, så länge det har gått bra. Men sedan kom Göteborgsvarvet. Och jag tappade glädjen. Kanske blev fallet som skadan medförde större för att det var min första skada. Kanske blev det större för att livet förändrades på så många andra plan samtidigt.

Så jag reste till Stavanger 28 augusti fast besluten om revansch under Stavanger Marathon. Glädjerevansch. Utan GARMIN och med musik i öronen tog jag mig an Stavangers gator, high fivade med publik, log och njöt. Utan en enda klocka i min närhet hittade jag sakta tillbaka till ursprunget i mitt idrottande. Glädjen.

Och en hel del kilometer senare sprang jag över mållinjen. En av funktionärerna gav mig en kram, jag fick halva bananer och kolsyrat vatten med smak av jordgubb. Kardemumma bulle och festis fick jag också. Men störst av allt, glädjen är tillbaka redo för säsong 2016. Och jo just det, jag kom hem från Stavanger med en medalj som numer ligger på ett mycket synligt ställe.

Read more

IMG_5459

Jag har tagit på den. Med mina bara händer. Jag har stått vid fotänden av det nygrävda hålet på kyrkogården. Den finns runt mig, varje dag. Den finns i mig som det enda riktigt säkra jag vet.

Att jag kommer dö.

I jämförelse med någon som jobbar på kontor eller i kassan på Coop, är börsmäklare eller bilförsäljare har jag sett döden fler gånger. Det kommer med jobbet i de vita korridorerna. En given del. Där finns alla livets skepnader, från total glädje till total sorg. Det visste jag när jag flippade mynt om vilken utbildning jag skulle välja. Och efter två månader som nyexaminerad och nyanställd börjar jag få fattning kring det. Att även om döden gör ont där är det min uppgift att göra den så lindrig som möjligt för den drabbade, så fin som möjligt för den drabbade och dennes omgivning.

Men när jag har bytt om för att gå ut och möta solen, när jag har lämnat de vita korridorerna lämnar jag också döden. I naiviteten om att den inte kommer ifatt mig. Men så sker det ofattbara.

När livet knackar på.

Jag läser hans ord om och om igen. Försöker tyst upprepa samtalet vi hade via telefon. I det här omges jag inte av några vita korridorer eller med någon möjlighet att lämna. När jag läser hans ord ser jag rädslan. Det brutala och nakna när livet aldrig mer kommer bli som han hade räknat med. Hans rädsla syns och hörs, de hjälplösa försöken att fly trots vetskapen om att det här är högst påtagligt. Döden kan ingen fly. I hans svordomar och frågor utan vettiga svar gör dödligheten i mitt liv entré med smärta. I hans sorg över krossade drömmar knackar mitt liv på gestikulerande och skrikande. Likt en påminnelse. Om det egentligen så enkla och simpla.

Livet är inte igår, eller imorgon.
Det är här och nu.
I andetaget jag just nu andas in.

Read more

2 ynka kilometer förstörde en hel säsong och resulterade i en knäskada.

Jag har försökt streta emot, sagt till mig själv att grunderna är bra. Att jag får gå på vilja och hängivenhet. Testa pannbenet istället för kroppen. Men jag gillar inte att komma oförberedd. Det är inte den jag är. Jag älskar att känna hur kroppen vibrerar av förberedelse. Det är då jag levererar bäst. Jag har sett åren flyga iväg, sagt till mig själv att jag är gammal och känt stress över det. Men med en ålder på 23 år i mitt pass säger min omgivning till mig på skarpen. Jag har åldern på min sida.

Därför säger jag adjö till säsong 2015 och tackar för mig. Få saker gick vägen. Lärdomarna blev desto fler.

Men det kommer nya säsonger, och från och med nästa säsong har jag coach Björn vid min sida. Det är upplagt för en sprakande bubblande säsong 2016.

Read more

IMG_4587

Jag lever ett nytt liv. I en ny stad, det jag kallar för hemma. Och framförallt, jag lever ett lyckligt liv.

4 juni tog jag examen och åkte hem. Jag hade tagit itu med Umeå, dealat klart med mig själv och allt som hänt. Jag hoppade av glädje. Nu var det över. Men ett uns av vemod skymtade där i bakgrunden. Trots allt, Umeå har format mig. Sedan dess har dagarna avlöst varandra och jag huserar numer i korridorerna tillhörande Karolinska Universitetssjukhuset. Drygt 2 månader har passerat men jag kan fortfarande inte förstå.

Att jag är hemma.
Att en ny tid är här.
Det nya livet.

Jag skadade mig under Göteborgsvarvet, ett patellofemoralt smärtsyndrom. Det vill säga, övertränad, sliten. Slut. Det var i slutet av maj och jag grät medan jag knappt kunde gå. Säsongen som triatlet blev inte som det var tänkt. Hur stor viljan än är kan jag inte påstå att det är lätt att springa när det känns som om någon vrider om en kniv i knät varje gång man försöker. Till och med när man sitter still i soffan. Då är oddsen inte med en.

Tempot var högt i det förra livet. Mellan augusti förra året till maj i år. Jag tränade, reste och läste på universitet. Minst 35 flygningar. En salig röra utan att stanna. Utan reflektion. Av kroppen. Det är lätt att köra över när man är van vid att tåla mycket.

Men det är ett nytt liv nu. Med prioriteringar. Sakta men säkert håller jag på att omfamna vad som hänt. Vad som pågår. Och det som komma ska.

Och aldrig har mitt leende varit större.

Read more

imageDet är ett faktum att glutenfri, laktosfri, vegetarisk och ekologisk mat gör storslagen entré i de svenska hemmen. Alltfler upplever dessutom godare hälsa när de ändrar sin kost. Men än finns det nog dem som tror att den hör typen av kost är tråkig och allt utom god.

Men i lördags bakade jag chocolate and peanut cookies som man bara måste göra.

Chickpeas cookies

Ingredienser:
1 burk kikärtor, noggrant avrunna
2 tsk vaniljpulver
165 gram naturellt ekologiskt jordnötssmör
80 gram ekologisk honung
1 tsk bakpulver
90 gram vegan fairtrade mörk choklad, hackad

Gör såhär:
Sätt ugnen på 175 grader. Blanda ihop alla ingredienser förutom bakpulver och den hackade chokladen, i en matberedare. Smeten ska vara slät utan bitar. Vänd sedan ner bakpulver och den hackade chokladen. Smeten ska bli tjock och kletig. Forma sedan degen till små bollar. Placera bollarna på en plåt och tryck sedan varsamt på bollarna så att de blir något platta. Baka kakorna i ca. 10-13 minuter, tills de har fått lite färg under.

image

image

Read more