Jag som kan springa som bara fan

Idiot fan. Idiot.
Varför tar du inte i mer? Lyfter lite tyngre.
Cyklar lite snabbare. Eller springer lite längre.
Du som kan du gör det inte. Varken hoppar
eller studsar. Och när du gör det så tänker
du mest på att du gör det i otakt. Om jag hade
varit du så hade jag struntat i det för jag
hade varit så jävla lycklig över att ens kunna
göra det. Över att ens kunna hoppa och studsa.
Över att överhuvudtaget kunna använda mina
ben. Så du, idiot fan, du som kan. Spring som
bara fan åt mig.

Han rör inte en min. Ingen gest. Ingen vikande blick. Inte ens en tår från vänster ögonvrå som trillar nerför kinden. Ingenting. Men han ler ibland. Som om han vet att han måste. Det är så han slipper frågor och ”stackars dig” kommentarer. För om han inte ler så blir det aldrig mer som det en gång var. Fast i och för sig så kommer det nog ändå aldrig bli som det en gång var. Han som kraschade med motorcykeln, han som åkte med huvudet först in i sargen eller han som voltade efter big jump hoppet, oavsett så blir det aldrig som det en gång var. Men det blir helt enkelt lugnast att inte röra en min. Eller. Att inte ställa sig mitt på torget och skrika ur sig ilskan, frustrationen och sorgen. Det är helt enkelt enklast att le ibland.

Jag kan springa som bara fan. Eller cykla så fort så benen nästan brinner. Eller ha så tunga skivstänger på axlarna att ådrorna i pannan nästan sprängs. Jag kan. Du kan nog. Men han kan inte. Inte just dessa saker i varje fall. När mjölksyran och smärtan gör sig extra påmind i min kropp så brukar jag tänka på honom. När energin har runnit ur mig tillsammans med all svett och jag helst av allt skulle vilja åka ner i diket så brukar jag tänka på honom. För jag kan. Jag har det privilegiet att jag kan. Hoppa, studsa, springa, cykla. Eller bara gå. Allt det kan jag utan att ens behöva tänka eller fundera på hur jag ska göra det. Jag kan springa som bara fan.

Ögonen är fyllda av sorg. Tittar man riktigt noga så ser man det. Tomheten och sorgen. En djup suck och sedan: ”Det är mycket som inte går. Mycket man inte kan göra. Men det är även mycket man kan göra.” Och sedan kommer ett leende. Inget sådant där leende av den kalibern som när han känner att han måste le för att på något sätt trösta omvärlden, utan ett sådan där leende av den kalibern att när livet slås i spillror är det möjligt att hitta meningen igen. Ett sådant leende är det.

Det finns alltid ett val. Även när livet är ett helvete och man helst vill stoppa huvud i sanden. Även då finns det ett val. Att stanna i det förflutna eller att välja livet. Glädjen. Och att hitta en ny stig att gå på. Om han kunde så skulle han springa som bara fan. Och det är det som maler inom mig när jag sitter på sadeln och är fylld av mjölksyra. Att jag kan. Jag har ett val, antingen kör jag ner i diket och skriker ur mig min fysiska smärta, eller så fortsätter jag. Spränger mina gränser och hittar nya stigar för att hitta ännu lite kraft. Jag brukar tänka på honom när jag sitter på cykeln eller gör benböj på gymmet. För att orka det där sista lilla. Kanske för att dra upp en riktigt bra sprut, kanske för att slå pers i benböj. När svetten rinner likt ett skyfall nerför mina ögon så tänker jag på honom. På att jag kan men inte han. För om han skulle kunna så skulle han springa som bara fan. Och jag som kan, jag som kan springa som bara fan. Vilken idiot jag är om jag inte gör det.

Matilda

Read more

Livet har ingen repris, vi ges bara en chans att leva

Två sekunder. Om ens det. Det kanske bara krävs en sekund, kanske bara en halv. En nanosekund. Gränsen mellan levande och död är så skör. På bråkdelen av en sekund kan livet vara över. Men vi lever på som om vi tror att vi har evigheten som vår bästa vän. Vissa skulle säga att vi lever så för att vi är naiva och tror på sagornas berättelse om att äldst dör först. Andra skulle säga att vi lever så av ren självbevarelsedrift, som om det är vår överlevnadsstrategi för att kunna leva i lugn och ro utan rädsla. Hur vi än lever, hur vi än tänker och vilka självbevarelsedrifter och överlevnadsstrategier vi än har så har livet ingen repris. Vi ges bara en chans att leva.

När regnet står som spön i backen eller snön faller och snarlikt gestaltar en vit vägg så är vi många, elit som motionär, som tänker tanken på hur skönt det vore att lägga sig under det varma duntäcket istället för att ge sig ut på dagens träningspass. Det sunda förnuftet säger oss att ingen klok människa frivilligt ger sig ut i sådana väderlekar. Eller när man ska upp för den där branta backen som mer liknar en vägg med 90 graders lutning. Det sunda förnuftet säger till oss att det är dags att sluta. Nu har vi gjort allt vi kan och det finns inget mer att ta av. Där och då i stridens hetta kan vi välja att ge upp och aldrig få reda på om vi hade kunnat klara det, eller så kämpar vi tills vi klarar det.

Dom som kämpade mot vattnets enorma oslagbara krafter i tsunamin 2004 i Sydostasien hade insett det många av oss aldrig kommer inse. Att livet är här och nu. Vi kan välja att ge upp i striden och dra oss tillbaka, förtränga tankarna på hur det kunde ha gått och leva vidare. Eller så kämpar vi för livet. För oss själva, för att vi vill leva och vara levande. I motsats till den minimala gränsen mellan levande och död så är gränsen tydlig mellan att vara levande och att leva. Att vara levande handlar om att vara närvarande i nuet och ta de alla chanser och möjligheter som livet ger oss. Det handlar om att förälska sig i mjölksyrans kraftfulla volter i kroppen istället för att fly dom och det handlar om att vara hängiven det man älskar. Att ta tillvara på tillfällena och satsa allt och lite till. Att leva handlar om att andas, äta och sova. Det andra är en bagatell knappt värt att bry sig om. Om det gick att vara levande död så skulle det stå som synonym till att leva.

Livet är här och nu.

Alla dom som kämpade mot vattnets enorma oslagbara krafter i tsunamin 2004 i Sydostasien överlevde inte. För vissa var vattnet för kraftfullt. Precis som mjölksyran ibland för oss alla, elit som motionär, vinner över oss. Att inse att livet är här och nu handlar om att det är förbjudet att misslyckas och ibland förlora. Det handlar istället om att kämpa så länge det bara går. Att satsa allt och lite till för att se var det bär oss. Satsar vi inget så kommer vi heller aldrig att vinna. Vi kanske inte lyckas första gången men så länge vi fortsätter försöka så kommer vi i vilket fall någon gång vara den som lyckas. Om vi vågar se in i livets öga så kommer vi se det faktum att livet är här och nu. Vi kommer våga ta sats vid fler tillfällen och därmed kommer vi växa som människor och individer. Vi kommer under livets gång misslyckas och förlora flera gånger men vi kommer inte se det som misslyckanden utan istället som framgång för vi kommer växa med varje lärdom. Men om vi inte ser in i livets öga så kommer vi stå kvar och stampa där vi är idag och därmed aldrig kunna växa, blir erfarna, få lärdomar och nå framgång. Ingen kan någonsin tvinga oss att se in i livets öga utan det är ett val vi själva måste göra, ett val vi själva måste komma till insikt är bäst för just oss. Men hur vi än vrider och vänder på det, hur många år vi än låter gå och hur hårt vi än blundar för döden så säger verkligheten bara en enda sak – livet har ingen repris. Så istället för att gå miste om år där vi är levande så kan vi sträva efter att nå samma insikt som dom som kämpade i tsunamins vågor, att kämpa för livet och för vi har här och nu.

Finns det någon mening med att gå ett helt liv och vänta?
Eller är det bättre att bli levande nu, här och nu i nutiden?

Att vara levande handlar inte om att nå perfektion och framgång. Att vara levande handlar om att inse att livet inte har någon repris och ta tillvara på den insikten. Att våga istället för att fly och därmed att våga misslyckas och förlora på vägen mot medgång och framgång. För så länge som vi har nåt insikten om att livet är här och nu och saknar repris så kommer vi för alltid vara levande och någon gång, minst, nå framgång.

Vem vill DU vara?

Matilda

Read more

Det som skiljer en vinnare från förlorarna är att vinnaren reser på sig ytterligare en gång

I motgångens motvind när regnet piskar mot ansiktet och kroppen skriker efter vila och en nybäddad säng brukar de flesta se två alternativ framför sig. Det ena är att kasta sig i diket och sakta men säkert återfå det som kallas normal kropp och andning, det anda är att fortsätta sista biten som är kvar och sakta men säkert stärka sig själv, fysiskt och psykiskt.

Oavsett vilken nivå en person är på inom idrotten, elit såväl som motion, så ställs vi alla inför ett sådant vägskäl då och då. Kanske lite extra när det är så att regnet piskar oss i ansiktet. Oavsett vilken nivå vi är på så har vi ett val att göra. Antingen så kastar vi oss i diket och där med får återgå till den normala behagliga kroppen men samtidigt där med blir tvingade att se oss som förlorare. Eller. Så fortsätter vi sista biten som är kvar och visserligen tvingas utstå smärtan som yr runt i vår kropp men samtidigt där med växer som människor, idrottare, tar oss framåt på vägen mot våra mål och så småningom kommer kunna se oss som vinnare.

Oavsett om vi är elitidrottare eller motionärer så kommer vi hamna där och i de flesta fall kommer kroppen skrika sluta och psyket fortsätt.
Vad vi väljer bygger på den inre styrkan och den mentala kapaciteten.
Människor har sågat av sina armar med slöa knivar för att rädda sig själva från att avlida ensamma och ihjälfrusna på bergstoppar, andra har tagit sig igenom cancersjukdomar läkare för längesedan hade gett dödsdomar för, sedan finns det dem som har vuxit upp i Afrikas brutala fattigdom utan mat och kläder som senare blivit världsberömda fotomodeller.

Vi har alla ett val. Antingen så ger vi upp i brist på vilja att fortsätta. Eller så fortsätter vi. Tar oss i kragen, inser faktum och finner den inre styrkan till att kämpa vidare. Mannen som sågade av sin arm för att inte avlida ensam och ihjälfrusen på en bergstopp tvingades utstå en outhärdlig smärta men slapp dö. Den cancersjuka mannen som för längesedan hade fått sin dödsdom av läkarna valde att se sig omkring efter alternativ medicinska möjligheter och lever nuförtiden frisk som en nötkärna. Kvinnan som växte upp i fattigdomens Sudan vågade se utanför det som i många andras ögon sågs som en omöjlighet att komma ifrån och blev mångmiljonärska och fotomodell.

Även om just dessa fall är exceptionella och högst ovanliga så är det deras inre styrka och mentala kapacitet som vi ska sträva efter.

Det blir inte svårare än vad man gör det.

Vilka möjligheter och chanser vi har är upp till oss själva att se. Vi erbjuds ständigt möjligheter och chanser i vardagen men många ser vi inte. Kanske av ren slöhet, kanske för att vi anser oss inte ha tid. Vägval. Höger eller vänster. Rakt fram eller snett bakåt. När regnet piskar oss i ansiktet och vi inte vill något hellre än att kasta oss i diket och återfå den normala behagliga kroppen med en skön andning och normal puls så ska vi tänka på de här exceptionella fallen. På de personernas inre styrka och mentala kapacitet. Vi kanske aldrig kommer nå deras inre styrka och mentala kapacitet, eller längre, men så länge som vi strävar åt det hållet så kommer vi ständigt ta små steg på vägen mot att nå dit. Hur långt vi sedan kommer är upp till oss själva. Hur långt vill vi nå?

Finns det någon mening med att göra något halvdant?

Eller ska vi sträva efter att hela tiden göra det bästa vi kan för att nå så bra resultat som just vi kan?

Framgång inom idrotten, arbetslivet och privatlivet handlar inte om perfektion. Framgång handlar om att inse möjligheterna och chanserna som ges och våga ta dem. Våga stänga ute smärtan när mjölksyran far runt i kroppen och våga pressa lite till. Förflytta gränserna en millimeter eller två. Framgång nås inte över en natt, det är en lång och varierad väg där framgång brottas med motgång och medvind med motvind. Men så länge vi är dem som reser på oss ytterligare en gång så kommer vi alla med tiden vara vinnare.

Vem vill DU vara?

Matilda

Read more